Ingen sjö i världen har fascinerat människor som skotska Loch Ness. Här döljer sig "Nessie". Det är ett djur som vittnesbeskrivningarna liknar vid en förhistorisk svanödla, och som enligt vetenskapen dog ut för cirka 70 miljoner år sedan. Denna sjö täcker ett område av 14 000 hektar, är 38,4 km lång och har en medelbredd av 1,6 km. Medeldjupet mitt i sjön är 213 meter. Det största djupet var länge 250 meter men 1969 fann Dan Taylor på miniubåten "Viperfish" ett ännu större djup utanför Urquhart Castle: 290,5 meter!

Många observationer har rapporterats i närheten av Urquhart Castle och rykten har i många hundra år talat om en eller flera undervattensgrottor under det, där odjuret och dess avkomlingar sägs ligga och lura. Dykare beskriver djupen som skrämmande och mycket kalla, trots att sjön aldrig fryser.

Temperaturen på de lägre vattennivåerna förblir ganska exakt plus fem grader. I den djupaste delen av sjön ändras den bara några få grader mellan vinteroch sommar. På vintern värms den omgivande atmosfären upp av sjön. Följaktligen är vägarna runt Loch Ness aldrig is- eller snötäckta under någon

Storleken på djuret i Loch Ness är hett omdebatterad, särskilt när vittnena uppgett längder på 15-20 meter. De trovärdigaste anger dock längden till 6-7meter.

Det finns inget mönster i observationerna. Alla uppdykanden är rena tillfälligheter. Vem som helst kan få se något. Man kan sitta i 10 minuter och plötsligt få se monstret i Loch Ness, eller stanna i tio år utan att se något alls. Här gäller verkligen det gamla axiomet, att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt.. Den första observationen av ett monster i Loch Ness gjordes år 565. Den finns nedtecknad i biografin om Sankt Columba, andraboken, kapitel 27. Columba den Helige (521-597) var en irländsk munk. Han grundlade ett kloster på ön Iona, varifrån han leddesin kristna mission.

detta mirakel och såg att ingenting hände Lugne Mocumin, lät de sig omvändas till den kristna läran.

Det började med en viss fröken Fraser, som såg två okända djur sida vid sida, det ena litet större än det andra. En man som föredrog att vara anonym blev nästa vittne. Vid 10-tiden på förmiddagen den 29 juni, befann han sig vid Strone Point strax utanför Urquhart Bay.

Plötsligt fick han se ett okänt djur som låg helt stilla i vattenytan. En ny rörelse fångade hans uppmärksamhet, mitt ute på sjön simmade nämligen ett liknande djur runt, runt med hög fart.

I juni 1937 var Anthony Smith och Anthony Considine, två 12-åriga pojkar från Fort Augustus, ute på Loch Ness i en roddbåt. Då de från aktern på båten kikade ner i vattnet, fick de se tre underliga små djur som simmade undan från det kölvatten som deras roddbåt lämnade efter sig.

Antony Smith och Anthony Considine såg tre små djur i vattnet som kan ha varit Nessies yngel

Djuren liknade ålar, men hade fyra fenliknande lemmar och en väldigt tydlig hals. De främre lemmarna, som pojkarna liknade vid benpar, viftade upp och

ner medan de bakre hölls tätt intill kroppen och kanske användes för att styra med. Djuren var nästan en meter långa och mörkgrå till färgen.

ner till vattenbrynet. På ett avstånd av ca 500 meter såg vi ett märkligt djur ute i vattnet. Hade vi haft en kamera med oss hade vi fått den bästa bilden av dem alla, men vi hade varken en kamera eller en kikare".

"Vi såg tre distinkta pucklar och en lång smal hals som slutade i ett litet huvud, och den totala längden måste ha varit minst nio meter. Jag såg inga detaljer, som ögon, mun, etc. men själva formen var mycket tydlig, tre pucklar, huvud och hals. Puckeln i mitten var högst, en puckel bakom halsen var

mindre och den sista sluttade nedåt i vattnet. Djuret stod väldigt stilla men doppade då och då huvudet ner i vattnet. Vi var både förbluffade och förundrade och såg det i 5-8 minuter innan det vände helt om, och sköt iväg över sjön med hög fart, och orsakade stora svallvågor".

"Hela tiden såg vi en liten svart fläck, kanske den största puckeln eller också var det huvudet. När det styannade upp på nytt hade ryggen rätats ut, men även nu såg vi halsen och huvudet. Djuret syntes tydligt i ca 14 minuter. Jag har ingen aning om hur mycket av kroppen som befann sig under vattnet,

men vi såg ett mycket kraftfullt djur, graciöst och hemtamt i vattnet. Det var en oförglömlig syn och vi var alla glada över att ha sett det".

Att djuren lever av fisk har alltid förefallit logiskt och belägg som tycks styrka detta fick man redan tidigt. Under andra världskriget tappade britterna intresset för monstren. 50- och 60-talen däremot såg nya sensationella fotografier, spelfilmer och vittnesmål.

Den mest omskrivna händelsen inträffade den 29 september 1952, när Sir John Lee Cobb dödades då han med sin racerbåt färdades i drygt 340 km I timmen på Loch Ness yta. Ingen vet vad som hände när hans båt slog runt och exploderade. Hans hustru hade flera gånger försökt övertala honom att inte köra i Loch Ness på grund av allt tal om monstren där. Men Cobb hade skrattat bort alltihop och sagt att det var rena fantasierna. Innan han gjorde sitt rekordförsök rensades sjön på allt drivande skräp. Ändå såg det ut som om han körde på "något" när olyckan inträffade (det syns också mycket tydligt på den svartvita journalfilmen från olyckan).

Monsterjägaren och författaren Tim Dinsdale var folklig och en väldigt trevlig bekantskap och han fick mängder av brev från vittnen i hela Storbritannien, som antingen sett djuren i Loch Ness eller Loch Morar. I ett väldigt intressant brev från en viss Kenneth A. Key, skriver denne:

"En morgon i september 1952, besökte min bror och jag familjen Chisholm, som hade ett hus på den mark vår far ägde. Det var brant att klättra upp till deras hus och omkring halvvägs satte vi oss för att vila och tittade ut över Loch Ness. Efter en stund fick vi syn på tre svarta djur som med omkring

samma fart som en buss eller bil rörde sig ute på vattnet. Min bror hade ett stort teleskop i koppar med sig (som förstorade 40 gånger) och vi turades om att titta i det".

"Det som fårvånade mig mest var den perfekta V-formationen djuren höll. När vi först såg dem var klockan 11.00 och observationen varade i 20 minuter. De simmade i 17 minuter in mot land sedan skymdes de av buskar och snår, så vi vet inte om de nådde stranden. Det vi tolkade som huvuden var rundade, tycktes ha små öron eller horn och antydan till mun".

Hösten 1964 sjönk en nöjesbåt utanför Drumnadrochit. Båten fattade eld sedan den i lugnt väder kolliderat med "något okänt" på sjön. Kvinnan som förde båten kastade sig i vattnet och drunknade. Hennes man hävdade att hon burit juveler för hundratusentals pund när hon omkom.

Försäkringsbolaget skickade ner en dykare för att försöka hitta henne. Dykaren kom upp nästan omedelbart, likblek och svårt chockad. Vad han sett nere i djupet ville han inte tala om. Han vägrade gå ner igen och försäkringsbolaget betalade aldrig ut några pengar för de påstådda juvelerna.

Hade dykaren sett ett av monstren? Och såg det i så fall så fruktansvärt ut på nära håll att han inte stod ut med synen? En parallellhändelse tycks kunna styrka att så faktiskt kan ha varit fallet.

Den inträffade den 7 juli 1971, när en tillfälligt anställd dykare gick ner några hundra meter från det kraftverksbygge som man som bäst höll på att bygga vid Foyers. Dykaren kom skräckslagen upp ur vattnet, så svårt chockad att han fick föras till sjukstugan. När han kom till sans igen berättade han att ett "jättelikt, svart odjur" kommit rakt emot honom. "Det var så fruktansvärt vidrigt, så hemskt att beskåda, att jag aldrig sett maken till något liknande", sa han.

Två år senare gav monstren i Loch Ness eko i svensk media, sedan ett av dem setts av Göteborgspostens dåvarande chefredaktör Lars Hjörne och dåvarande Volvochefen Pehr Gyllenhammar. Tillsammans med sina äkta hälfter befann de sig ombord på en motorkryssare, ägd av den skotske bildirektören Jim McKelvie. Man hade angjort en brygga vid Urquart Castle och skulle just äta lunch. Anne Hjörne och Christina Gyllenhammar fick plötsligt se två pucklar på 100-200 meters avstånd sticka upp ur den annars så kav lugna sjön. Pucklarna lämnade stora svallvågor efter sig.

"TITTA, MONSTRET!", skrek de med en mun.

LOCH NESS-ODJURET PÅ LAND

Att Loch Ness-odjuret rör sig på land tyder på att det handlar om en amfibie, alltså ett groddjur. Sedan amfibierna under karbontiden blivit halvt landlevande, återvände många till vattnet. Vissa hade en tendens att bli ålliknande till formen medan andra beskrevs som halvfiskar och halvödlor.

En natt i april 1923 var Alfred Cruickshank på väg i bil för att möta en person vid ett tåg i Speanbridge. Bilstrålkastarna drevs med en generator och skulle slockna om han saktade ner i kurvorna. När han närmade sig en kurva längs en sträcka där man har fri sikt över Loch Ness, mattades ljuset precis

då ett stort djur passerade över vägen framför bilen.

Det föreföll att vara sex meter långt och cirka 1,5 meter över vägbanan. Djuret var khaki-grönt till färgen med en krämfärgad mage, som släpade I marken. Det hade fyra ben, tjocka som på en elefant och stora simfötter. Kroppen påminde Cruickshank om en stor flodhäst, men med kutrygg och lång

Den 6 juni 1963 filmade medlemmar ur LNIB:s kamerateam ett stort, mörkt föremål i vattenbrynet vid en strand, 3,5 km från posteringen i Achnahannet. Enligt en analys av brittiska RAF:s JARIC, var föremålet på stranden mellan 2 och 5 meter långt.

MARS 1999

Ordföranden för The Loch Ness Monster Fan Club, Gary Campbell, säger: "Landobservationen är ovanlig men trovärdig, då Nessie inte har setts på land på 20 år". Den amerikanske turisten, som kommer från West Virgina, har valt att vara anonym av rädsla för att bli till ett åtlöje. Han har berättat att monstret dök upp på stranden mellan byarna Foyers och Dores.

"Djuret var mellan 10-15 meter långt med en väldigt lång hals", har han berättat. "Jag blev så chockad när det dök fram ur mörkret att jag inte kom mig

för att ta en bild av det med kameran, som jag bar med mig, och det gick snabbt för djuret att komma ut i vattnet och försvinna igen".

Gary Campbell: "Det är mycket ovanligt att Nessie visar sig så här tidigt på året. Men observationen visar att hon lever och mår bra och det glädjer vi oss åt, vi som bor här, för det har varit lite tunt med observationer under de senaste åren".